Kattens leukemivirus, FeLV



Smittämne

Felint leukemivirus (FeLV) är ett retrovirus som förekommer i tre subtyper; A, B och C. FeLV-A är den vanligaste och är den variant som smittar från katt till katt. Felint leukemivirus är känsligt för de flesta vanliga rengöringsmetoder (t.ex. tvål, desinfektionsmedel, värmebehandling och uttorkning) och överlever vanligen högst 48 timmar utanför katten. Felint leukemivirus utsöndras framför allt med saliven hos katter som är smittbärare. Virus finns då också i blod, avföring och ibland i urin men i relativt små mängder så saliven är den primära smittvägen. Eftersom virus är så känsligt smittar sjukdomen framför allt genom slickande och via bett. Ungar till en smittförande hona smittas i livmodern eller genom att kattmamman slickar dem och ger di. Katter som är till synes helt friska kan vara smittbärare.

Diagnos
Smittförande katter identifieras genom att virus påvisas i blodprov. Helblod, utan tillsats, skickas till SVA, Avdelningen för virologi, Travvägen 20, 751 89 Uppsala. För att skilja katter med en kvarstående infektion från dem som gör sig av med smittan krävs minst två blodprover med 2-3 månaders mellanrum. Katter som har en latent FeLV-infektion upptäcks inte med blodprov, men de är heller inte smittspridare och eliminerar vanligen virus efter ett tag.

Sjukdomens utveckling
Efter infektion förökar sig virus i tonsiller och/eller lymfknutor och infekterar där vita blodkroppar (lymfocyter och makrofager). Virus transporteras sedan vidare via blodet och förökar sig i mjälte, tarm och benmärg. Från benmärgen frisätts vita blodkroppar (neutrofiler och trombocyter) infekterade med virus. Virus i dessa vita blodkroppar infekterar flera vävnader, inklusive spottkörtlar och urinblåsa, med följd att virus sedan utsöndras i saliv och urin.

Beroende på kattens immunförsvar de första månaderna efter att den har infekterats, kan den antingen framgångsrikt bekämpa virus och tillfriskna, eller virus kan fortsätta att föröka sig i benmärg och lymfvävnad så att katten ständigt utsöndrar virus i blod och saliv och därmed också ständigt är smittbärare. Alla sådana katter insjuknar förr eller senare (vanligen inom 3-4 år) och dör i elakartade tumörer, immunförsvarsrelaterade sjukdomar eller andra blodsjukdomar. De flesta katter som infekteras som vuxna tillfrisknar dock helt. Vuxna katter är mer motståndskraftiga mot FeLV än kattungar. Om nyfödda kattungar smittas får nästan alla virus konstant i blodet (persisterande viremi), medan av vuxna katter utvecklar mindre än 20% persisterande viremi även efter långvarig kontakt med virus.

Virus i benmärgen förökar sig inte alltid, utan kan ligga latent i benmärgen, utan att det blir någon spridning till blodet, och katten är då vanligen inte heller smittspridare. Detta kan ses under avläkningsprocessen. De flesta katter har helt gjort sig av med virus i benmärgen efter 6 månader, men det kan ta längre tid. I enstaka fall kan virus som ligger latent spridas tillbaka till blodet långt senare när katten utsätts för någon form av stress, t.ex. sjukdom, kortisonbehandling eller dräktighet. Detta kan då göra katten smittförande igen.

Virus i benmärgen kan orsaka olika typer av blod-, benmärgs- eller lymfcancer (lymfom, leukemi).


Sjukdomsbild
De flesta katter som smittas har ett effektivt immunförsvar och gör sig av med infektionen inom några veckor till månader. I ett akut stadium kan de visa lindriga sjukdomstecken och viss svullnad av lymfknutorna. Dessa katter har sedan antikroppar som troligen skyddar dem resten av livet. Små kattungar blir oftare än vuxna katter sjuka under den akuta fasen, och man har även sett tymusatrofi (tillbakabildning av brässen, en orsak till "fading kitten syndrome") hos kattungar infekterade med FeLV.

De kliniska symtom som FeLV orsakar kan delas in i tumörsjukdomar och sjukdomar orsakade av ett försämrat immunförsvar. Immunförsvaret försvagas av virus påverkan på olika blodceller och på benmärgen.
FeLV infektion orsakar också tidig fosterdöd och bör därför finnas med som differentialdiagnos vid utredning av reproduktionsproblem hos katt.


Förebyggande åtgärder
I en smittad kattgrupp testas alla katterna och de positiva katterna isoleras från de övriga. Alla utrymmen samt matskålar och sandlådor ska göras rent ordentligt. Testa igen efter 3 månader. Ta då bort smittförande katter, dvs katter med virus i blodet vid upprepad provtagning, från kattgruppen. Kontrolltesta gruppen årligen och testa alla nya katter som kommer till gruppen två gånger med tre månaders mellanrum (under den tiden ska de nya katterna hållas isolerade) innan de förs in i gruppen.

Fungerande vacciner finns på marknaden, men bör inte användas i onödan eftersom alltför frekvent vaccination av katter kan innebära en ökad risk för vissa ovanliga tumörsjukdomar. Vaccin ger heller inte hundraprocentigt skydd åt små kattungar. Det ersätter inte testning i uppfödningar.